Because I said so

Först nu, för typ två minuter sen, slog det mig att jag faktiskt är här. på riktigt liksom. Det pirrar lite i min mage av lycka för det här känns bara hur bra som helst! Sitter i mitt rum med, håll i er, en kopp te! Vi har druckit lite bubbel till middagen som bestod av pasta och nån slags pastagrönsakssås. Jag och pojken, Thomas, har skurit paprika och tomat, vilket vi gjorde myyyycket bra! Vi har också spelat UNO och lekt massor med tagen hela familjen. Blev andfådd och svettig. (Jag var inte den enda, tack och lov, och det är faktiskt en hel del varmare här än det Umeå jag lämnade i morse.)

Det kändes en aning märkligt att åka från flyplatsen, trodde vi skulle krocka eller köra av vägen eller nåt. Sa det till pappan som skrattade gott åt mig. Körde förbi New Forest där hästarna gick lösa på stoooora gröna ängar, i skogen och längst vägen. Det var coolt.



Hur som helst, trivs jättebra såhär långt. Familjen känns toppen och jag och pojken kommer jättebra överens :) Imorgon ska vi hänga så gott som hela dagen och han ser fram emot det massor! Det enda som känns drygt är det där med att prata engelska 24/7. Visst, jag gör mig förstådd och förstår allt. Meeen, det är frustrerande att inte alltid få fram vad jag vill säga. Då sitter jag tyst istället. Men de är väldigt förstående och tycker att jag pratar mycket bra! Och med Thomas pratar jag på så fort han låter mig få en syl i vädret vill säga, för tro mig, den pojken kan snacka! ;)

Såhär ser det ut utanför mitt fönster