Because I said so

Jag börjar få panik. Snart åker jag hem (förhoppningsvis bara över jul) och jag vill så gärna så gärna komma tillbaka den 4:e. Det gör liksom ont i hela mig, så mycket vill jag. Och shit, det är jävligt frustrerande att inte ha en aning om vad som kommer hända. Men, hoppet är det sista som sviker, har jag hört. Så nu håller jag tummar och tår, fingers crossed och allt vad det heter. För den fjärde januari thugohundraelva sitter jag på planet tillbaka till england och salisbury där mitt jobb och bostad och allt annat nödvändigt väntar på mig. Bra va? ;)